Fjärde Bostadsförening BOHUS Ek Förening
Kungälvsgatan 5A
416 69 Göteborg
Fastigheten har varit bostadsförening sedan uppförandet 1924
Fjärde Bohus är en bostadsförening som till skillnad från en bostadsrättsförening följer lagen för ekonomiska föreningar och inte bostadsrättslagen. Det finns ett stort intresse bland medlemmarna att ta hand om deras fastighet och man arbetar kontinuerligt med såväl huset som gården.
Föreningen har 40 lägenheter som upplåts med andelsrätt och 3 lokaler med hyresrätt. I föreningen finns även en hyreslägenhet.
Lägenheterna har en ungefärligt totalyta av 2 732 m2 (inkl en hyreslägenhet) och lokalerna totalt 132 m2,
totalt 2 869 m2.
Vårt hus är ett fint exempel på tjugotalsarkitektur, den period som avslutade nationalromantik och jugend, och som bildar en känslig övergång mot funktionalismen.
Nationalromantiken karaktäriserades av just en romantisk syn på nationella särdrag. Man månade om bruket av svenska traditioner, den svenska flaggan, träarkitektur, naturstenstocklar som "växte upp ur berget", naturmotiv i dekorationer och så vidare.
Stadsplanen för Bagaregården gjordes av Albert Lilienberg, som är känd för sin skicklighet att skapa upplevelserika gaturum och ge utrymme för intressanta platser. Allteftersom området byggdes ut förändrades dock idealen, och när man kommit upp på Strömmensberg förändrade men det urspringliga förslaget till gatunät.
Resultatet blev smala putsade hus i "ljus och luft" och enligt arkitekten Cordusiers idéer om "hus i park". Samma förändring kan man iaktta från nedre till övre Johanneberg.
Vad gäller vårt eget kvarter börjar man försiktigt pröva att bygga friliggande hus. Själva uttrycket i byggnaderna håller sig till de bastanta, trygga och självtillräckliga som är karaktäristiskt för nationalromantiken, men lättnader smyger sig in, bland annat den ljusa färgen.
Steget vidare tas vid byggandet av vårt eget hus, som från början målades vitt, och försågs med flackare tak och "upphöjd" fasad vid gatuentrén. Om man säger att nationalromantiken beskriver en stark förankring i jorden och fädernearvet, följer arkitekturen idealen genom riktningarna nedåt och på bredden.
Efterhand lyfter tanken och vill överge det bundna, frigöras från traditionen och fasta föreställningar och funktionalismen utvecklas med det upplösta, eviga rummet. Riktiningen gick bort mot horisonten och upp över marken (hus som båtar och hus på pelare t.ex.)
Däremellan hittar vi en kort period av nyklassicism och vårt hus är ett utmärkt exempel. Plana tak, fortfarande riktining på bredden (tänk fönster och utformning av dörrspeglarna) men nu också en stramhet som riktas uppåt med pilastrar (falska pelare) och enhetligt färgsatt fasad.
Som helhet är huset ovanligt vackert och har fina proportioner.
Ett bra exempel för tidsepoken utgörs av tornen vid Lisebergsentrén som är tydliga i både färgval och form; stramt, högdraget och ändå spirituellt och fantasifullt i detaljerna.
Tjugotalet var också ett årtionde då det ännu arbetades med färg och delikata färgkombinationer men man började frångå de jordnära, sensuella kulörerna mot svalare, mer högdragna.
Titta bara i vårt trapphus där färgsättningen är noggrant studerad.
Rödbruna förnster (ej så smutskänsliga?) till skillnad från de vita i lägenheterna, lägenhetsdörrar och fotlister i en sofistikerad mörk gråviolett färg, sättsteg och trappundersida i en ljusare nyans. Till väggarna valde man en komplementfärg; ljusgrått och blågrönt i samma dämpade ton, i taket betydligt ljusare; vitt och cerise, som för att lyfta mot himlen just vid entrén.
Inger Axbink, 1989